— 156 —
ligare kuststäderna — och under det hans arma tröstlösa hustru med sitt jollrande barn på armen gret förtviflans tårar öfver hans bortovaro, fördes han af en frisk vind från sitt fäderneslands stränder.
Ryktet om denna händelse spred sig med en obeskriflig hastighet och orsakerna och detaljerna dervid tillväxte ganska ansenligt mellan hvarje rapport-station. Emellertid blef denna underrättelse förkrossande för Presidenten, som insåg att han genom sitt för misstänksamhet föga benägna sinne, lemnat sin svåger en frihet vid handhafvandet och redovisningen af de allmänna medlen, hvarigenom han nu fruktade sig vara invecklad i dennes ruin på ett sätt, som kunde medföra hans egen. Utan dröjsmål lagade han sig vid första vissa underrättelsen om den olyckliga katastrofen, att resa, för att sjelf upplysa sig om sakernas beskaffenhet och dervid äfven se till hvad som kunde göras för den stackars hustruns tröst och hjelp. Det var under denna resa, Presidenten besökte Elffors, och sedan han för Ida antydt det vådliga af sin belägenhet, genom ansvarsskyldigheten af de förspilda allmänna medlen, tillade han: ”En önskan, en enda önskan har jag ännu att göra. Den ligger kanske närmast mitt hjerta och ni skall ej vägra att uppfylla den. Låt min Lina få dröja hos er! Låt ingen idée om skymf, van — ära — begriper ni? nej, ni kan icke fatta den djefvulska hånande anda, som bor i detta ord!”
