— 157 —
— ”Icke så, icke dessa hemska ord! Jag begriper att de endast tillhöra brottet, och den ädle kan aldrig hinnas af.”…
— Er rena, milda själ förstår det ej; ej hur förtalet gjuter skandalens gift öfver sitt offer innan det slukar det i sitt omättliga svalg; ej hur skadeglädjen hos dem, vi ansett för våra vänner, som ger sig luft i förolämpningar och chikaner; ej hur den bortvikna lyckan bryter alla band som utgjort vår ära, vårt anseende; nej intet af allt detta. Det är blott mig förbehållet. Ensam, genom egna bemödanden, banade jag mig väg dit, der jag nu finner att jag stått mången i vägen; ensam faller jag ock. Inga förbindelser, inga concessioner skola stödja mig, men mannens mod, det är dock något! Var god mot min Lina! Skona hennes ålders lyckliga okunnighet för begreppet om de olyckor som gå att drabba hennes far. Och skulle allt bringas till det yttersta, så lär henne att — glömma.”
— ”Aldrig er, aldrig de dygder som bo i er själ.”…
— ”Gif henne dem som framgå ur er egen; lär henne likna er! Det är allt hvad jag för henne önskar. Visserligen är det bittert, mycket bittert att tänka det intet hjerta älskar oss, men.”…
— ”Gif dock ej rum åt denna svarta tanka! Ännu finnas hjertan, som älska, som ville lida med er och för er!”
