— 158 —
— ”Ida,” och förmyndarens ansigte ljusnade, ”Ida! ännu några veckor förut och ett nytt lifs sällhet hade kunnat ligga i dessa ord. Skall ni alltid minnas mig som vän?
— ”Alltid! jag kan ej annorlunda. Jag vet knappast en bättre tanka i min själ, knappast en sträfvan uppåt, som ej tändes eller lifvades af edra högre egenskaper. Hur mången skön, af eder uttalad känsla har ej rotat sig och spirat opp i mitt sinne. Jag kan ej glömma er och minnas mig sjelf.”
— ”Tillåt ännu ett ord, kanske det sista i egenskap af förmyndare. Jag vet — tror — har anledning tro att ert hjerta sedan länge ej är — fritt. Ni har dolt dess känslor, men — — det hade varit mig en — — pligt” — — — —
Huru Presidenten ledde sig genom labyrinten af känslor, pligter och hjertats dunkla gångar, förmäler inga memoirer; resultatet blef detta, att han bedragit sig sjelf och att inom förlåten för det djupaste djupet i hennes hjerta doldes — han sjelf. Ack der hade han länge doldts vid den stilla eld, som beundran och sympathier för det bättre, det upphöjdare tänder.
Kanske att sällhetskraften af en ren, innerlig ömhet aldrig mera undergörande förnimmes än i den stund, då allt annat, som är oss kärt, undanryckes oss! Vi finne då, hvilken oändlig rymd den förmår fylla med balsam och rosor. Selmén
