— 159 —
var dock förmycket förmyndare och för mycket sig sjelf att för stormarne på olyckans haf vilja utsätta skatterna från den palmkust lyckan för honom upptäckt; men Ida deremot kände, att styrka och lugn aldrig skulle felas henne, gungande vid hans sida på dess vreda böljor, och att det var en ljuf lott att hissa fridsflaggan på hans lefnadsjulle, om det än bure åt djupet.
Selmén fann Stjernsporres affärer i en kaotisk förvirring, men såg sig, vid dess nogare utredande, deri mindre farligt invecklad än han i början förmodat. Fruktan för alla följder af en allvarsammare beskaffenhet skingrades derigenom.
Den arma Louise sörjde som alla svaga sinnen; i början med häftiga utbrott af förtviflan, men dessa, såsom naturens öfversprång, lemna en mattighet i själen efter sig, som gång efter annan försvagar deras våldsamhet, till dess de slutligen upphöra och sinnet återtar sin slappa jemnhet. Väl nämde Louise aldrig Stjernsporres namn utan smärta; men hon nämde det med tiden mer och mer sällan. Aldrig kunde ett ord af förebråelse mot honom uttalas af hennes milda röst och säkerligen aldrig heller uppstå i hennes älskande hjerta, som nu öfverlät sin ömhet hel och odelad åt sitt barn. Hon flyttade åter till sin onkel Cancellirådet, och blef der snart förtrogen med sin nya belägenhet.
