— 160 —
I samma mån alla förhållanden började jemka sig och återgå inom deras förra gränsor, kände Presidenten att dock något felades honom, detta något, som endast Ida kunde skänka honom. För henne yppade han då fullt allt hvad hans själ begärde; ej med älskarens böner om återkärlek, men med den ännu mera älskande vännens bön, att pröfva sitt eget hjerta och derur hämta det bindande eller lösande ordet. ”Kom i håg,” sade han leende, i denna stund är ni qvinna utan förmyndare, fri, sjelfständig och endast ledd af den väns råd, för hvilken intet gäller så mycket som er sällhet och ber er bevaka denna.
Och den bemyndigade Ida lydde sitt 20:åriga hjerta och lät sin hand dröja hvilande i sin förmyndares.
Samma dag firades, ehuru på skilda ställen Idas och Henrikas föreningar. Tante Beate fick sin vilja fram att få tillrusta Idas bröllopp på Elffors och glorifierade sig ej litet att få en sådan ”måg,” som han uttryckte sig, som Presidenten sjelf. Tante Beates bestyr och lyckade anrättningar för högtidligheten voro många och stora, ehuru de med tysthet torde få förbigås. Vigseln skedde i kyrkan. Den var af godsets ungdom vid Elffors, för hvilken Ida var kär, högtidssirad med friska löf och blommor. Rundt omkring altaret låg på något afstånd derifrån en rik, doftande krans af rosor och liljor, och derinom var strödt myrten
