— 16 —
kert! På min heder om jag tror prinsessan har maken!” Af det slaget voro de. Den innerliga blicken, det ljufva leendet, med hvilka Louise besvarade dem, visade att hvarken de eller deras gifvare voro henne likgiltiga. Stundom undansnappade han hennes sax, tråd eller dylikt, och lät henne leta derefter tills hon upptäckte hans ”aimabla railleri,” ja stundom sträckte han förstulit sin arm bakom hennes rygg och afklippte den fina tråden under det den, behandlad af Louises öfvade och alrasomtäckaste små hvita fingrar, formerade de lediga och complimenterade rosorna. När dessa spratt lyckades, prisade Stjernsporre sin fintlighet med ett högt, bredt skratt. Äfven detta upptogs af Louise med leende. Der låg så mycken mildbet, så mycken godhet i hela hennes väsende att hon tycktes ur stånd till hvarje känsla af missnöje eller förebråelse. Fru Selmén dröjde ej att underrätta Ida , det de unga tu voro kusiner och — — — hon afbröt sig här. Ida visste nog.
Tvenne menniskor af mera skiljaktiga karakterselementer än Louise Br. och Kammarjunkare Stjernsporre träffar man sällan i naturen. Den förra var skön, men en af dessa blonda, späda etheriska skönheter, som vanligen mera intressera än förblända, och som mera tyckas höra till en engla- än en menskoverld; hvilkas hela väsende andas en ömhet och kärleksfullhet, som vi älska att tillägga de himmelska varelserna, och som
