— 17 —
kanske här i begynnelsens rike dock gror i hvarje rent, älskande sinne om än verldskylan sedan skakar sin frost öfver brodden. Hos Louise fanns något så vekt, så hängifvande, att man såg att hon behöfde och fordrade kärlek såsom ett stöd för sitt bestånd. Hon talade litet, men då det skedde, var det som ett ljuft melodiskt ljud gick öfver hennes läppar, så mild och len var hennes röst. Hennes skratt var sällan mer än ett leende och ingenting uppkallade detta lifligare än den glättighet, hon såg hos andra, och särdeles hos sin kusin Kammarjunkaren.
Denne sednare deremot trodde sig vara en vacker karl och skulle kanske till och med varit det utom detta svullstiga uttryck af sjelfbelåtenhet i hans fysionomi. Hela hans väsende och beteende var en bas-relief på fonden af hans eget jag. Han talade, om ej mycket, dock flitigt; alldrig i fil och sammanhängande, utan han kastade gemenligen helt skarpt och staccato in några ord eller fraser i andras conversation, och på dessa hördes alltid, af honomm sjelf, ett högljudt skratt, lika visst, som ljudet af en klocka höres, sedan dess tungas slag upphört.
”Hur kunde väl dessa personer vara — — — hvad Fru Selmén ej utsade? ett sådant förhållande fordrar, om ej sympathi, åtminstone harmoni mellan kontrahenterne, men intetdera finnes mellan dessa,” tror jag nästan min läsare anmärker. Här-
