— 26 —
— ”Kan Löjtnanten säga mig hvar vi ha den rika arftagerskan?”
— ”Hvem?”
— ”Åh, Herre Gud, Mamsell Wilmer, hvem annan!? Hon lärer vara här i afton.”
— ”Möjligt; jag har icke förmån känna henne.”
— ”Intet! Ni kommer då nyss till staden?”
— “I går.”
— ”Det är en connaissance à faire. Hon är bottenrik — Men, jag förbehåller mig — Selmén, hennes förmyndare har redan lofvat presentera mig, då denna françaisen slutat.
Ett litet sarcastiskt: ”Ja så,” blef svaret.
— ”Ni är sjelfva likgiltigheten, Herr Löjtnant. Med en omätlig fortune och ett vackert ansigte gör hon ”furore.” Jag kom just hit i afton för hennes skuld, men jag fruktar för sent för att erhålla en française , och för er är det ännu mindre hopp derom.”
— ”Jag dansar icke och har således ingenting att hoppas.”
— ”Intet? Men hvad skola då vi unga karlar göra, då man, som jag, ej är road af kortspel? Min Gud! förb… min handske brast! Det är för det jag (som jag skall ha äran visa er — och han framräckte sjelfbehagligt en ovanligt liten karlhand) endast kan nyttja fruntimmershandskar; de äro sköra. Förlorad, Hvad är att göra?”
— ”Om ni hade ett par karlhänder, skulle jag
