— 27 —
utbe mig få den äran afhjelpa er förlägenhet, emedan jag just händelsevis är så försedd.”
— ”Ödmjuka tjenare, oändligen förbunden. Ah; guddomligt, verkliga boivinshandskar! Jag nyttjar sjelf sällan andra.” Efter att ha andat uti dem strök han dem på sina händer med all den omsorg, som någonsin en dame kan iakttaga vid pådragningen af ett par handskar.
”De misskläda! fingrarne äro för långa och handen för bred; dock de få passera ”faute de mieux.” - Jag vill visa er min erkänsla i det jag presenterar er för arftagerskan, sedan jag sjelf blifvit henne föreställd”.
— ”En bagatell, förtjenar ingen erkänsla”.
— ”Ingen bagatell, ”par dieu,” och dessutom Herr Löjtnant är det min principe att just de äro hederssaker, hederstjenster. Tillåt mig presentera er.”
— ”Som jag sagt, jag dansar icke.”
— ”Men ni converserar, är qvick, rolig.”
— Mjukaste tjenare! Med damerna måste man annars vanligen släpa sig fram genom trivialiteterna; de ha ej intresse för något derutöfver. Vidrör ett ämne af bättre beskaffenhet och mot några: ”jaså,” i liknöjdhetens eller ledsnadens beslägtade tonarter, strandar hela företaget, eller ock möter det några inskränkta, ensidiga omdömen, uttalade med öfverlägsenhetens anspråk. Och för dessa sednare ett trefalt hu!!!
