— 28 —
— ”Ni är malicieux mot damerna. Handskarne vore i alla fall förträffliga, vore ej mina händer så små, de sluta väl til vid tummarne — — Men lilla Wilmer med sina guldtunnor skall vara rätt charmant; inga anfall mot henne!”
— Bevara mig Gud, Herr Kammarherre, med en sådan riddare! I alla händelser har ni af mig intet att frukta.”
Under detta samtal steg Idas nyfikenhet till sin höjd för att veta hvilka de personer voro som fört det. Då hon vid françaisen nästa tur fick sin plats gent emot, der hon afhört det, hade hon åtminstone tillfälle att betrakta dem. Den ene var en hög, smärt gestalt, med den nordiska styrkan i sina former och proportioner, men af en mörk hy och sydländsk ansigtsbildning med dithörande svartbruna ögon och hår, samt något i ställning, och hållning, som tydde på utländskt mönster. Den andre återigen var en medelmåttig figur, något nedtryckt af en viss förnäm framlutande ställning, och med ett ansigte, som genom sin friska färg, sina hvita tänder, sina sorgfälligt krusade mörka lockar, sina toma ögongropar, sina skrynklor och sitt slappa hull personifierade striden om det gamlas och det ungas herravälde.
Med dansens upphörande skingrades de grupper, som derunder samlats för att språka, se på, eller göra sina anmärkningar. Ida sökte förgäfves med ögonen den unge Löjtnantens utmärkta
