— 30 —
hon sönk ned i emman: ”En alrasom roligaste idée, en entreprise alldeles ny i sin genre, men jag har också min del i projectet! Vill du höra Ida. Vi erna på eget förlag upplägga en speciel och ganska duktig beskrifning på storheten och beskaffenheten af din förmögenhet till deras tjenst som åstunda blifva ”au fait” deraf. Afgången blir ofantlig och inkomsten skall bli en tillökning i mina knappnålspengar. Hur mången ung kavaljer skall ej då slippa det brydsamma besväret att på passande omväg vinna denna upplysning, och min stackars man bli qvitt mödan — — — vet du, den har dock sina ljusa sidor; han får känna behaget af protektor-värdighetens makt och anseende, ha, ha, ha! Det är dig min söta Ida, han har att tacka för denna upphöjelse, och den devouement alla ungherrar, fäder och onclar, som önska sin egen, sina söners eller nevöers lycka betyga honom. Gör detta dig ej stolt.”
Men ingenting mindre. Detta skämti förening med det samtal Ida föregående afton afhört uppkallade en mängd nya känslor och tankar i hennes själ. Då sådane börja att lifligare och klarare arbeta sig ut till rediga föreställningar och begrepp så blifver det ett behof, att i ord, talade eller skrifna — uttrycka dem. I vänskapens sköte nedlägger qvinnan dem helst och — naturligt. Men då ingen vän, ingen hjertats och själens frände aflockar henne dem, fångar dem upp och conso-
