— 31 —
nerande besvarar dem, så blir ofta det hvita pappersbladet hennes förtrogna och stumt men troget förvarar det, hvad deråt förtros. Omgifven af beskyddare, beundrare och vänner (man skilje på vän och vänner,) hade Ida intet val; hon talade på papperet och här liksom framdeles komme vi att återfinna några fragmenter ur den dagbok hon kort efter denna dag begynte.
”Slöjan är fallen från mina ögon; slöjan genom hvilken verlden syntes så leende och som heter illusion.”
”Jag påminner mig någon gång ha läst om gamla hedniska folk, som trodde att vissa träd och stenar voro i besittning af någon gudomlig kraft och hemburo dem derföre offer. Man gör så än. Det är penningen man hos mig tillber; jag sjelf är endast stenen, trädet, och den hyllning man visar deråt tillhör den ej. ”Guldet har många tillbedjare.”
”Men han, hvars namn jag ej känner, som jag ville men ej vågar efterfråga, han är dock höjd öfver de lumpna beräkningarne. En bättre, högre anda råder hos honom och — — — stolt måste den qvinna känna sig, på hvilken han med ömt deltagande ser ner.”
”Tom är verkligheten, ängslig och arm i sig sjelf; illusionen fyller och färgar den. I mina ögon synes jag nu som en trädkrona, af hvilken man skrapat förgyllningen. Hvar skall jag söka
