— 37 —
”Hade jag ej,” fortfor Stjernsporre haft äran af er bekantskap hade jag gifvit i banko, hvad ni prutade på i r:gld för den syperba drufklasen, den var just att comparera med denna.
Ridderhamns förtrytelse tilltog ånyo. Ida gaf Stjernsporre vinkar att upphöra, men det tycktes snarare uppmuntra honom att gå vidare. Fru Selmén sökte föra andra talämnen å bane. Förgäfves. Hvarje drufva Stjernsporre tog tycktes ge anledning till fortsättning, till dess Ridderhamn afgörande recommenderade sig.
Utsträckande sig i en fauteuil, uppgaf Stjernsporre höga gapskratt, då han fick höra hvarifrån drufklasen förskref sig. ”Ta mig tusan känna vi icke nu dess historia,” sade Stjernsporre. ”Det är klart det är den jag såg honom köpa. Emedlertid gjorde jag min sak ypperligt, rigtigt qvickt, som det varit öfverlagdt.” Och mellan det han talade hämtade han andan för nya skrattsalfvor, som likamycket röjde belåtenhet med hans egen qvickhet,” som löje öfver den stackars Ridderhamn, som nu blifvit snärjd i sin egen fåfängas nät.
Detta Ridderhamns missöde bar han dock med en filosofs mod. Det gjorde ej ens så stort afbrott i gången af hans tjenstaktighet och uppmärksamhet i Selméns hus som ett komma i meningarne af ett fruntimmersbref. Allt gick liksom i detta, i fil. Ett bevis derpå torde följande lemna:
