— 38 —
Samma afton råkades Ida och Ridderhamn i ett mindre sällskap. Några visiter, som blefvo qvarbudna ökade kretsen, och snart manade de rullande tonerna från ett piano de unga till dans. Ridderhamn nalkades Ida med en riddares galanta manér, och anhöll om första françaisen.
— ”Jag dansar icke i afton, jag har hosta, mitt bröst är tungt.”
— ”Min nådiga, inga bröstplågor förvärras i dans. Françaiserna gå dessutom tout doucement.”
— ”Jag dansar ej i alla fall.”
— ”Implacable? En vägran från vackra läppar faller som en börda.”
— ”Ni är sjelfva försigtigheten, Herr Kammarherre.”
— ”Min nådiga krossa icke!” Och han räckte henne handen för att föra henne i dansen.
— ”Jag har lofvat min gamla faster (läsaren torde påminna sig att Idas faster äfven hade flyttat till hufvudstaden), som är orolig för min hälsa, att i afton icke, om dans komme i fråga, lemna min sylåda. Se der ett giltigt skäl till min förvägran.”
— Bah, min nådiga, det löftet kan eluderas; arbetslådan följer med i dansen, je m'en charge. Således är er Tante satisfierad och ni…”
Nu visade sig Ridderhamns vis-à-vis med otålig mine i dörren. En tour af françaisen var redan slutad, Ida fann Ridderhams förslag roligt
