— 39 —
nog, hängde på hans arm den vackraste sylåda i verlden, hvars form något påminde om korg, och följde honom i dansrummet.
Med den säkerhet, hvarmed stundom öfverlägsna personer, i medvetandet af sitt företräde, tillåta sig saker, från hvilka vanliga menniskor gerna afhålla sig i känslan af bristande mod att möta den uppmärksamhet de derigenom ådraga sig, intog Ridderhamn sin plats i françaisen, med den vackra troféen på armen och den ännu vackrare arftagerskan vid handen. Ett sakta sorl af munterhet spred sig bland de unga kavaljererna. De illasinnade visionärerna! de sågo alla en korg i stället för en sylåda. Som nämt är, fantomiserade den en sådan, och grepen gjorde väl sitt dertill, men den påtagliga likheten var dock en synvilla.
Ridderhamn sjelf anade intet ondt, var högst lycklig och upprymd. ”Min nådiga,” sade han,” egennyttan gör oss fintliga, med fintlighet kan man tournera allt till sin fördel. Ni uppfyller ert grymma löfte till er Tante, och jag har ändå den lyckan att med er dansa en française.
— ”Med er fintlighet, Herr Kammarherre, fruktar jag, att hvarje löfte endast skulle blifva en chimére.”
— Tout au contraire, — men, chimére, tout au contraire. — Hör bara hur lätt och lyckligt jag finner rim till edra ord. Jag märker jag blir helt
