— 40 —
poetisk i er närhet min nådiga. Min svåger Excellensen sade väl en gång att jag hade anlag, men manque d'inspiration har jag sjelf ignorerat dem till nu.”
I denna ton fortgick conversationen under det öfriga af dansen. Det hände Ridderhamn då, hvad som troligen någon gång händt en och hvar, nemligen att han under den högsta belåtenheten med sig sjelf gifvit de omgifvande största anledningar till stickande anmärkningar och bitande skämt.
Det är temligen vanligt att personer med medelmåttiga själsegenskaper ega en omåttlig inbillningsförmåga i afseende på deras eget värde, och att de liksom målaren, som merändels på en mörk grund främhåller hufvudpersonerna på sin tafla, på grunden af andras svagheter söka göra sina egna inbillade förtjenster så mycket synbarare, eller till och med, på fältet för en annans nederlag resa sin egen segerfana, om de ock aldrig varit med i striden.
I likhet med dessa begagnade Stjernsporre det löje, för hvilket Ridderhamn utsätte sig, till ett ämne för sitt skämt och sina infall, hvilka i brist af udd dock hade tyngd, och det skratt med hvilket Stjernsporre beledsagade dem gjorde dem mera sårande än de egentligen sjelfva kommo ut med att vara. Stjernsporre höll sig denna afton alltför flitigt eller kanske blott allför märkbart — emedan Louise genom dansen var skiljd från Ida,
