— 41 —
som ej mer deltog deri — i denna sednares närhet. Ridderhamn likaså. Han kunde ej länge undgå att känna sig förolämpad af Kammarjunkarens railleri. Och detta i Idas närvaro , till och med under det Stjernsporre en och annan gång skickade henne en förtrolig blick som vore en complott å hane! Denna, just denna omständighet förtretade Ridderhamn till den grad att endast hans chevalereska sinne och ”usage du monde,” förmådde honom hålla contenance för tillfället.
Stackars Ridderhamn! Sista ätteläggen af en gammal farmilj blef han utan förmögenhet och utan uppfostran vid föräldrarnes tidiga död lemnad ensam i en verld, som fått så stora fordringar på båda delarne. En hans onkel tog honom i sitt hus för att låta honom uppfostras med sina söner. Men här insög han mången gammal fördom som den nya tiden beler. Hans onkel var en rik, förnäm man. Hans söner, bestämda för den militäriska tjenstebanan och uppväxande på en tid, då anspråken på vetenskaplig bildning voro så olika nutidens, blefvo uppfostrade i enlighet demed. Jagt, ridande och dylika öfningar voro deras hufvudsakliga sysselsättningar. Ridderhamn hade ingen håg för dessa, hvarföre hans muntra kusiner ofta gjorde spe åt honom. Förtrytelsen deröfver, känslan af sitt beroende lefnadsläge och tvånget af den eftergifvenhet, som considerationerna under ett sådant ålägger, gjorde att han
