— 47 —
— Ej så min unga pupill! Ett påtagligt undvikande är just det mest förolämpande för oss karlar. Qvinnan, den fint bildade qvinnan måste undvika att visa några företräden eller deras motsatser. Hon måste hafva den angenäma konsten att vara lika mot alla. Se på min hustru! jag vågar anföra henne som ett exempel; hvilken takt, hvilken ledighet, hvilken jemnhet mot alla, och hvilken klanderfri beundran skördar hon ej!”
Då Selmén aflägsnat sig tecknade Ida följande i sin dagbok.
”Upprigtighet och sanning,” dessa äro de dygder, som den modersrösten och den milda fadershuldheten först locka våra späda sinne att lyda, men verlden först att öfvergifva. Fördöljande och förställning är dess lära.”
”Barn och hundar få vara upprigtiga; männerna äfven. Vi ej en gång negatift i våra misstycken, vår likgiltighet.”
”Den hyllning qvinnans hjerta ville bära den ädle, den upphöjde, den liknöjdhet det förakt, hon känner för den ringe, den låge, båda måste döljas. Hon skall le och beständigt le mot alla; så fordrar verlden. Ack det måste åtminstone bli med ett leende så tomt och meningslöst, att det kan bestyrka deras satts, som tro, att qvinnan blott har en half själ.”
”Min förmyndare gaf mig sin hustru till mönster. Visst är hon tjusande, älskvärd, leende; men
