— 48 —
det förefaller mig som vore det lättare att le åt verlden och hvarje dess föremål för den, hvilken liksom hon, kan ega en verld full af glädje i sitt eget hjerta. Lika sanna som sköna förefalla mig dessa Göthes ord: Man muss ein Wesen recht von Grund aus lieben, da kommen einem die übrigen alle liebenswürdig vor.”
⁎
Ända hittills hade Ida varit okunnig om hvem den unge mannen; var, som hon på den förutnämda balen sett och hört tala med Ridderhamn. Allt sedan hade hon förgäfves i hvarje större samling sökt upptäcka den ståtliga gestalten, de utmärkta anletsdragen, som bland tusende borde ådraga sig särskild uppmärksamhet. Hon började nästan tro, att han blott gjort ett kort besök i hufvudstaden och redan lemnat den; då hon på en middagsbjudning blef honom varse bland gästerna och hörde honom presenteras som Löjtnant Bernfels. En stilla brand tändes på hennes kinder. Samma lugna, kalla, öfverlägsna ton, som rådt i hans samtal med Ridderhamn stämplade äfven hans väsende och manér. Vid bordet blef han Idas granne. En aldrig förr erfaren förlägenhet liksom lade hela hennes varelse i stelhetens boja. Det föreföll henne som hon endast fann alltför platta, hvardagliga ord till svar på hans tal, men som hon ej kunde tillstymma några bättre, fingo de gå för sig, och hon tänkte snart med en viss stolt
