— 50 —
kan hoppas är af sina grannar. Jag blef naturligtvis placerad mellan tvenne damer. Den ena af dem påminde ovillkorligen om Coronei dotter i den mythologiska fabeln; anropande Minervas huldrikhet blef hon af denna förvandlad i en kråka. Till min olycka ville ödet att jag skulle vända mig till henne med denna fråga: ”Ni har hört Fru Bishop, förmodar jag?”
— ”Åh bevars, ja! jag bevistar nästan alla concerter.”
— ”Och tycker, om jag får fråga?
— ”Mycket, ofantligt!!”
— ”De skottska balladerna förtjusa.”
— ”Jag ber om förlåtelse, icke mig. Det är ju små stumpar, sådana man kan få höra af hvarje liten kammar-röst. Nej arierna ur Tancred och la Gazza ladra voro superba. Jag tycker om det gigantiska, det titaniska i musik; i Rossinis musik! det lyfter själen på outsägliga vingar till alldrig attrapperade regioner! Men, apropos, ni hörde väl obeskrifligt vacker musik på er resa i Italien, detta musikens förtjusande hemland? Jag har helt nyss läst A—s resa i detta land; rätt smånätt skrifven. Gud, hvad jag blef förtjust öfver Pastas villa vid Comersjön! Så lätt, så luftig, en stelnad musik! Jag tycker om det lätta, det luftiga i architectur, utom i kyrkor, de måste vara groteska, bastanta efter de skola rymma så mycket folk.”
