— 51 —
Lik en lavin, som en enda vindflägt nedrycker, störtade hennes konstdommar löst och krossade i farten alla föremål, som kommo i dess väg, ja, ända till ”sens commun.”
Men lönar det väl mödan att spilla tid och, jag må väl tillägga bläck att uppteckna dessa ömkligheter, som verkligen kommo mig att våndas. Hvad finnes väl eländigare än qvinnan med sin skefva bildning och sina omåttliga anspråk? Skall hon då aldrig upphöra att plåga oss med dessa? Skall hon alltid vara ett efterblifvet slägte på bildningens väg, för svagt att följa oss, och för kortsynt att mäta våra försprång? Onyttiga frågor! Det är dessutom ej dessa, ej min egen själs utgjutelser, det är mina nöjen, som böra bli ämnet för mitt bref. Nå väl; efter denna tortyr vände jag mig till min andra granne för att hämta hvila. Denna var Mamsell Willmer, en rik arftagerska och detta årets vinterblomma inom den sällskapskrets, hon tillhör. Mången skönhet af ringare ordning har den nyhetslystna hopen satt i rop för några månader. Hvad som hos henne likväl frapperade mig, var hennes ovanliga anspråkslöshet, som kanske genom den skarpa motsatts dertill, som min andra granne visat, så mycket mer behagade mig. Inga utsökta ord, inga fraser kommo öfver hennes läppar; men en ljuf och ren stämma förskönade hennes tal, som ofta åtföljdes af en vacker rodnad. Den medfödda blygheten hade ej
