— 52 —
ännu gömt sig under den slöja med beräknade draperier, som verlden påhänger qvinnan. Hvad är denna slöja? en förklädnad eller en prydnad, en larf eller en fjärilsvinge? Visst är dock att vi med nöje se naturen, den rena, oskyldiga, kasta den åt sida — — — Men åter blandar jag idéerna ur min inre verld med bilderna af den yttre. Det är nog. Med deserten och tacksamhetsskålen för värdinna och värd var middagen slut och jag åter på fri fot. I öfvermorgon skyldighets-visiten. Snart hoppas jag få teckna p. p. c. på mina kort.
Ernst.
Denne alla soupéer, dinéer, nya bekantskaper, m. m. undvikande, att ej säga hatande, Ernst Bernfels's namn befanns händelsevis en vacker afton på ett af de kort, som utgjorde recetten i visitlådan på tamburdörren i President Selméns våning. En lätt rodnad öfverfor Idas kinder, då hennes blick föll på det kortet. ”Löjtnant Bernfels!” sade Presidenten, ”det var rätt roligt, att han ändtligen besvarat min ofta gjorda önskan, att få räkna honom bland bekantskaperna af vårt hus.”
— ”Han ser rätt hygglig ut.”
— ”Äfven det, min lilla Marianne, och är en högst förtjenstfull ung man; kanske något excentrisk. Vi måste med det första se honom hos oss.”
