— 53 —
Och det dröjde verkligen ej länge, innan han blef synlig i Presidentens gästfria och angenäma hus. Ridderhamn hade efter sitt sista äfventyr åter kommit sig före igen och fortsatte der sina besök med lika takt och trägenhet som någonsin. Han bredvid Bernfels tog sig ut ungefär vid jämförelsen som en tam orre bredvid en örn. Ida märkte, eller trodde sig märka, att hennes förmyndare gaf akt på hennes uppförande mot Ridderhamn, isynnerhet då dennes svåger var närvarande, hvilket ålade henne ett tvång, som från ömkan öfver hans narraktigheter förde henne till en känsla af plåga vid hans närvaro.
En afton då ett litet sällskap, och deribland Bernfels och Ridderhamn, voro samlade hos Selméns föll talet, bland några af herrarne, som samlat sig vid ett fönster, på Miss Martineaus ädla bemödande för de Amerikanska slafvarnes frigifning eller förmildrade belägenhet. ”En barnslighet! mente Stjetnsporre,” Hvad tusan skall fruntimren lägga sig i sådant! ha, ha, ha.”
— ”Det är sant; det är ganska sant! Med verklig urskiljning bedömdt, Herr Kammarjunkare,” instämde Ridderhamn.
— ”Ni är ej af vår tanka, Herr Löjtnant, det säger mig ert utseende. Låt höra eder!”
Bernfels svarade endast med detta leende, som kröker öfra läppen till ett uttryck af förakt.
