— 54 —
— ”Damerna få ingalunda blanda sig i sådana der saker! är ogörligt.
— ”Det hör dem alldeles icke till. Man kan just bli sjuk deraf, ha, ha, ha! Blif vid er bågsöm, edra band! Det är just min egen princip.”
Selmén, som närmat sig, för att afhöra samtalet, sade med den vanliga angenäma glättighet, som lifvade hans sällskapston: Nå Herr Löjtnant! uppträd då som damernas riddare och anför något till deras försvar!”
Här må få anmärkas att, ehuru detta samtal fördes på temligt afstånd från fruntimrens krets, och troligen utan all tanke på att uppfattas af någon derifrån, fanns dock ett öra, ett sinne, som ej lät något ord deraf undfalla sig, och det var Idas. Med spänd men omärklig uppmärksamhet lyssnade hon dertill och gaf Louise en vink att göra detsamma.
— För min del,” sade Bernfels, ”tror jag visst icke, att qvinnan är skapad för småheterna, utan att hon skapat dessa för sig, och kan hon lyfta sig deröfver, så gerna för mig.
— ”Aj, aj , Herr Löjtnant! ert försvar är mer krossande än de andra herrarnes anfall! Jag lärer väl då få uppträda ensam, och jag erkänner? — det ytliga leendet försvann härvid ur Selméns ansigte, men dess uttryck blef dock ljusare — ”att ag egnar qvinnan min djupa aktning, hvarest hon handlar i välgörenhet och frid; denna aktning kan
