— 56 —
tes finna sig väl. Ridderhamn såg ”un peu aneanti” ut i sin höga svågers närvaro och böd Bernfels på ett parti schack. Bernfels antog utmaningen. Hans drag voro raska och bestämda, oaktadt han, under Ridderhamns långsamma och till utseendet högst vigtiga uträkningar, deltog i de samtal, som fördes omkring honom.
”Hvad nu, säger ni schack och — — matt ? utropade Ridderhamn helt förbluffad.
— ”Rädda er om ni kan. Jag ser ingen undflygt.
— ”Omöjligt! hästen förvarar de båda svarta rutorna, bonden den hvita och ni anfaller från venster med hvita löparen.
— ”Nå, Ridderhamn, hur står spelet? Illa om jag ej bedrar mig! sade Hans Excellens, närmande sig de båda spelande.
— ”Jag är matt, Hans Excellens. Men, förlåt mig, det kallar jag ignobelt speladt, Herr Löjtnant ni lät er drottning stryka på kuppen.”
— ”Hon bör räddas hur det än går, ty hon är spelets bästa docka, lärer oss ju Tegnér!” behagade Hans Excellens nådigt anmärka.
— ”Men ändå blott en docka och gjord för spelets vinnande,” genmälde Bernfels.
— ”Jo, min Herr svåger, jag fruktar du här ser din mästare.”
Ridderhamn anförde, hur han en gång med erkänd öfvervigt spelat med, ja till ock med vun-
