— 57 —
nit öfver Konungen af Danmarks sjelfve Kammarherre; huru han var öfver all misstanka af en så ”bornerad” åsigt af spelet, som den att ge drottningen till pris, osh att han ej skulle ha utsatt sig för den fatala ”katastrofen,” om han ansett det ”possibelt.”
— ”Behagar ni återtaga de tvenne sista dragen för att komma i samma ställning som innan ni hotade min, som ni nu funnit, förrädiskt utbjudna drottning? frågade Bernfels.
— ”Innan jag hotade den — hm, det var just derigenom jag räknade på öfvervigten. Men jag märker nu, att jag borde anfallit med löparen. Jag antar ert anbud.”
— ”Som ni behagar! Så här stodo pjecerna, tror jag.”
— ”Alldeles så, jaha; och jag vill slå vad, att jag vinner!”
— Tillåt mig göra er uppmärksam derpå, att utgången i alla fall är oviss.”
— ”Må vara, men det tror jag icke! Hvad vågar ni?”
— ”Några dussin boivinshandskar, om ni behagar, för fruntimmershänder det förstås.”
— ”Mjukaste tjenare, sade Ridderhamn, stött öfver den pik han sjelf ådragit sig genom den parad han under hela spelet gjort af sina händer, under det han med lyftadt lillfinger, spetsade fingrar
