— 58 —
och sirliga rörelser alltjemt figurerat dermed öfver piecerna.
”Serveradt!” hindrade de täflande att återtaga spelet.
Då Excellencen , som täckts bejaka den älskvärda värdinnans anhållan om äran att få se honom stanna till soupéen, lemnade de båda spelande för att intaga sin plats bredvid henne, blef hennes första fråga naturligtvis den tillfället erböd: ”Är Ers Excellence road af schackspel?”
— ”Slutdragen, min söta Fru Selmén, slutdragen roa mig rätt mycket. Som ung hade jag visserligen en tid någon passion, till och med, för det spelet; men nu har jag icke tid att fördjupa mig i de djupa beräkningar spelet erfordrar; men att se då allt är förberedt och katastrofen skickligt utföres, är alltid rätt intressant. Jag är just nu litet nyfiken att få se utgången för min svåger.”
Under soupéen fattade Ridderhamn posto bakom Idas stol. Länge flödade svadan af hans ridderliga tunga för slutna öron. Men då Selmén närmade sig, räckte hon med förekommande artighet den lycklige Kammarherren ett läckert stycke hjerpe, och då hon trodde sig läsa belåtenhetens uttryck i Presidentens ansigte, var hon färdig att sockra på saltgurkan, om ej Ridderhamn undanbedt sig det, försäkrande att hon hade nog sötma, då den blifvit gifven af hennes hand.
