— 59 —
Snart lemnade dock Ridderhamn sin plats, då han hörde att frågan om några adliga familjers introduktion på Riddarhuset och härledningen af deras namn och vapen var å bane bland några af herrarne i hans grannskap. Här var Ridderhamn inne på sitt fält. Till honom kunde man vända sig. Han var en talande riddarhusmatrikel, och han hade på långt när icke sagt allt hvad han visste, då ringen glesnade kring honom och hvar och en tog sin hatt för att gå. ”Det var skada,” sade Ridderhamn till Bernfels i det de förbigingo det qvarstående schackspelet, ”att jag måste lemna fältet då jag var nära att bli segrare.”
— ”Jag gladde mig, att få se dig som sådan” sade Excellencen, som hörde hvad han sagt.
— ”Men jag måste beklaga, att jag ännu eger några tvifvelsmål,” genmälde Bernfels.
Denna oafgjorda strid, men ännu mer Excellencens nöje af slutdragen, ingåfvo Fru Selmén efter hans bortgång den artigaste tanke i verlden. Det oafgjorda partiet skulle af lefvande pjecer utspelas. Spelet förvarades i samma ställning som de spelande lemnat det; derefter skulle det nya uppställas. Fru Selmén meddelade förslaget åt sin man, som med en kyss på hennes ljusa panna beseglade en compliment öfver hennes älskvärda uppfinningsgåfva. Louise och Ida valdes till drottningar, under det de sjelfva, okunniga om sin
