— 60 —
upphöjelse och skilda från öfverläggningarne derom, sammanspråkade om helt annat i Idas rum.
— ”Följde du hela samtalet i afton, angående qvinnans tillåtna rörelse-omfång?” frågade Ida.
— ”Åh ja, men intet rigtigt.”
— ”Min förmyndare, o jag ville fallit till hans fotter och med mitt hjertblod upptecknat hvarje hans ord!”
— Jag förstod dock ej allt, han sade att qvinnan bör vara god…
— Men han sade ock att hon får vara stor. O, jag känner det, ej denna bleka godhet af matt efterlåtenhet, ej det ytliga jollret kan vara mig nog. Jag erkänner det, jag skulle vilja gå öfver på de tillåtna utnämningarne och på dessa bli högre än…
Ida hur vill du att qvinnan skulle bli hög?”
Ida lade handen öfver ögonen liksom för att utestänga inflytandet af alla yttre föremål och endast vända blicken inåt: ”Jag ville älska någon eller något,” sade hon rodnande; ”men upphöjdt, ädelt och ljust måste detta föremål vara; Jag skulle kunna se upp till det och lyftas af dess storhet, men ej — krossas.” Vid dessa sista ord var det som en mörk tanke grumlat det uttryck hennes ansigte burit under det hon talat.
— Älska, ack, det är ingen lycka om… och Louise fästade på Ida en djup, smärtsam blick men full af så mycken ömhet att ingen skymt af
