— 61 —
förebråelse kunde förmärkas genom tårarne, som fyllde den.
— ”Om? hvad mer? Säg ut Louise! Något pressar ditt hjerta.”
— ”Om den vi älske — — vänder sig — — — till — — en annan.”
— ”Hvad menar du Louise, du skulle erfarit detta?”
— ”Du frågar; du borde likväl vara minst okunnig derom.”
— ”Dina ord bli mig gåtor! Skulle din — — skulle Stjernsporre?”…
— ”Älska dig,” sade Louise och föll snyftande om Idas hals. Denna ömhetens vanliga åtbörd, den frånvaro af all annan bitterhet än smärtan som åtföljde denna beskyllning, uppfyllde Ida med djupt, innerligt medlidande för den stackars Louise.
Ida tog den gråtande i sin famn, satte henne med hufvudet lutande mot sin axel i soffan och sökte intala henne, med samma öfvertygelse som hon sjelf hyste, orimligheten af denna förmodan. Louise anförde som skäl dertill Stjernsporres ständiga och alltför synbara bemödande att söka Idas sällskap och denna sednares större förtrolighet i sitt umgängessätt mot honom än någon annan karl.
”Louise,” började Ida med förtrytelse, men denna känsla lade sig snart i medvetandet af hen-
