— 62 —
nes öfvervigt öfver den olyckliga anklagande, och hon fortfor med mildhet, ”bästa Louise, inser du ej att häri ligger motsatsen af hvad du tror dig finna. Derföre att vi så ofta träffas tillsammans, ser du Stjernsporre ej sällan i min närhet som i din, och om jag någon gång visat honom en större otvungenhet än andra, så Louise, var öfvertygad om att det är blott egenskapen af din vän, som varit orsak dertill. Var trygg, du har ingenting att frukta!”
— ”Den förbisedda är skarpsyntare än den” — — — en snyftning qväfde orden och hindrade henne att fortsätta.
— ”Och du skulle kunna tänka något så lågt om honom och ej slita ditt hjerta från honom, ge det till pris åt hans otacksamhet? nej, Louise, nej!”
— ”Jag lider så mycket mer.”
— ”Arma qvinna, hvars svaghets styrka endast är att kunna — lida! För andra gången tillsades, att vagnen väntade för att hemföra Louise. Hon svepte kappan öfver sitt beklämda bröst, drog väderhufvan öfver sina tårfyllda ögon och aflägsnade sig.
Ida vakade en god del af natten med tankarne på sin arma vän. Hennes första tanke följande morgonen var att besöka henne, men Fru Selmén underrättade henne derom, att Louise vore att förvänta på f. m. för att rådgöra angående kostumeringen till drottning i schackspelet. Fru
