— 2 —
enligt fadrens vilja. Med en otrolig svaghet hade han från hennes spädaste barndom fordrat, att de henne omgifvande personer skulle rätta sig efter hennes barnsliga nycker, och icke tålt se henne gråta. Hennes vilja beherrskade derföre också ganska tidigt hela huset, under det hon sjelf blott med pullor och namnam lockades att uppfylla fadrens önskningar, då han ville se henne dansa, eller öfva någon af de små konster, till hvilka han ”dresserat” henne, — om detta uttryck får användas — och hvaråt han roade sig med en godmodig förnöjelse; han skrattade då, fann dottren vacker, söt och qvick, och uttalade högt sin förtjusning. Med ett ord, ett barn skulle aldrig hafva kunnat blifva mer systematiskt bortskämdt än Ida, och likväl, Gud vet huru, blef hennes sinne godt och älskeligt. Medgångens inflytande befinnes ofta likna klimatets i åtskilliga länder: oskadligt för de infödde, men menligt för inflyttande främlingar. Ehuru den upphunna harmonien i hennes anletsdrag, de rundade mjuka formerna af hennes gestalt, och dess stadgade, lediga hållning utvisade, att hon lemnat barnaåldren bakom sig, tyckte hennes far sig ännu alltid ha henne qvar der, och kallade samt behandlade henne alltjemt som ”lilla flickan.” Först när ofta förnyade anfall af gikt i bröstet väckte Willmers tankar på sin förestående, troligen snara bortgång och sin dotters kommande öden, tänkte han sig henne som qvinna och tog
