— 74 —
godhet — förtrolighet — företräde ni ibland tyckts visa mig har gjort mig djerf”…
Idas förtrytelse härvid skärpte kanske något mycket hennes förklaring öfver hans misstag, och lät honom finna den anledning som kunnat föranleda dertill ur en helt annan synpunkt. Vid hans förnyade utrop om ”gränslös förtviflan, grymhet” m. m. sade hon slutligen — ”och ni sjelf, ni sårar, förkrossar ett hjerta, som tillhör er så ömt, så innerligt. Var ej grym, lek ej med det trogna, älskande qvinnohjertat! Om ni skulle ega en gnista af all den låga ni för mig låtsar, så vänd den till henne som bättre kan motsvara er.”
I detta ögonblick inträdde Louise. Hon stadnade vid åsynen af de båda talande; som hade hon ej haft styrka hvarken att träda fram eller tillbaka. I den halfsänkta blicken strålade all den lidande godhet, som utgjorde egenskapen af hennes karakter. Ida lemnade nu rummet. Hvad Stjernsporre tänkte eller sade vet — ej skalden, ej Freja, ej en gång jag eller du, gode läsare, men hvad vi dock få veta är, att han kort derefter sökte trumf i salongen vid ett vira-bord.
Ridderhamn hade blifvit förbålt upprymd af den seger han tillräknat sig i schackspelet, och troende lyckan följa dess spår, tänkte han nu att rigtigt ta fast den. Helt oförmärkt gjorde han ett slag framför psychén och höll med den en liten rådplägning. Utslaget var fördelaktigt ty hvad
