— 76 —
fattades honom? Hans friska färg, hans hårklädsel efter sista modet, hans vackra tandrad, efter naturen, och händerna se'n! Det hela utgjorde en charmant ungkarl. Han återkallade i sitt minne de öfliga fraserna och om han nu blott kunde vinna tlllfälle till ett litet obemärkt samtal med Ida, så skulle han sedan vara en man med fortune inom visshetens synpunkt.
Ett litet samtal! det var en ringa sak för Ridderhamns fintlighet att förskaffa sig; men stackars Ridderhamn! ”Lyckan är en qvinna, hon gynnar ej de gamla,” sade Carl den V:te. Trösta dig i ditt höga sinne att det är Kejsare-ord som fu]lbordas på dig!
En egen tillfällighet fogade så, att Ridderhamn under aftonens lopp kom att få plats vid samma spelbord som Stjernsporre och oaktadt den förres ytterliga försigtighet och den sednares vågsamma kupper, var likväl oturen för båda så stor att den ene i misére blef codille på en tvåa och den andre på ett — ess.
”Selméns hus är verkligen ett bland de angenämaste jag känner” skref, någon tid härefter, Ernst Bernfels till sin vän. ”Mamsell Willmer är en ljuf, intagande varelse. Hennes höga men lediga gestalt, hennes fina men väl proportionerade anletsdrag måste vara former, som omsluta en själ med motsvarande utmarkta egenskaper. Hon är sjelfsvåldig och pikant, säger mäng-
