Sida:Qvinnan med förmyndare 1842.pdf/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 77 —

den; jag har dock aldrig sett henne sådan, men jag skulle stundom vilja kalla henne för ett barn i glädje, oskuld och blyghet. Hvarje känsla målar sig lätt på hennes ansigte och hon bringas lätt till ett litet bryderi, som hos henne är älskvärdt och förråder barnets anspråkslösa osäkerhet vid sig sjelf.”

(Kanske torde någon finna denna beskrifning afvikande från den karakter, han anmärkt — om han täckts anmärka någon — hos Ida, men må han påminna sig, att man ej synes densamma för alla, och att Bernfels's första och alltid förnyade intryck hos Ida, var det af dessa öfverlägsna naturer, hvilkas uppmärksamhet smickrar oss, men hvilkas närvaro trycker oss).

”Jag frågar mig stundom om ej ett sådant qvinnobarn skulle kunna skänka mannen den högsta lycka. Hos henne felas väl den hunna verldsbildningens hänförande egenskaper, men hon vore dock fri från det gift i hjertat, som med dessas vinning tränger sig in, och skulle ej det bli ett nytt och eget behag att sjelf bilda den rena naturen? Det mjuka sinnet, den fina känslan skulle rigta sig efter våra idéers impuls, och då verket vore fulländadt kunde vi säga: det är vår daning och på hennes själs alla strängar spelas den ton, till hvilken vi sjelfve stämt dem. Det vore dock herrligt!