— 78 —
Du svärmar åter, hör jag dig säga; Nå ja, jag svärmar gerna, trifves bäst utom den gamla af vanor och fördomar nötta stråtens gränser. Den luft som möter mig på den, sammanpressar mitt bröst, Nej, verka, dana, skapa! så får anden väg, frihet och mod. Jag minnes ännu min fröjd som litet barn vid att om vintren låtande min varma andedrägt imma rutan se hur frosten bildade allahanda fantastiska figurer derpå. Stolt tänkte jag då — men illusionerna äro barndomens och den första ungdomens lycka. Mannen vill verklighet, vill skapa en verld, en lycka efter sitt sinne, vikande från alldaglighetens slitna mönster. Om snillets gud adopterat mig till sin gunstling, jag hade omfattat den blldande konsten. Med förtjusning skulle jag ur det grofva, råa marmorblocket ha mejslat en Aphrodite, en Psyche, och kanske afbildat en Jupiter tonans i — mosaik. Ser du, det är gudadraget i menniskokraften att tämja elementerna, tvinga grundämnena att tjena vår vilja, oaktadt deras egen natur, smälta det hårda till det ömma, ljufva, eller sammanfoga det ringa, styckade till ett stort helt.
Men kanske anser du hela detta bref som en otydlig mosaik; låt så vara! jag motsäger dig icke.
