— 80 —
— ”Det vore tusan! Det visar inga oäfna anlag. (En mästare ger sällan högre loford).
”Jag skulle tro,” sade Ida till Henrika, då hon nästa gång träffade henne, ”att kritan eller penseln skulle vara er ett angenämare tidsfördrif än nålen.”
— ”Arbete måste vara den behöfvandes tidsfördrif”
— ”Ni eger dock ovanliga anlag; har ni väl sökt att öfva dem?”
— ”Qväfva dem, qväfva dem, har jag försökt, och när de ännu någon gång som en ond ande resa sig och fresta mig, o, då blir jag bitter, kastar söm, lappar, tråd och sax långt bort undan mina händer och gråter dem fulla af tårar, som ingen förstår. Jag gråter, tills tankan på min mor och på honom den lycklige, som i naturens och konstens sköna verld ännu tänker på sin nord och sina kära, svalkar mitt sinnes brand och stillar min smärta.”
— ”Och törs jag väl fråga hvem denne lycklige är, som har så mycket välde öfver er själ?”
— ”Herrman, min bror! Ni skulle se hur färgerna få lif och saft i hans pensel; se hur vänligt han minnes, och på duken förmår att framkalla sin nordiska hembygd — men det kan ej ske nu mera, och dessutom, ni är god, men hvilket intresse kunde ni ha deraf?”
