— 81 —
Ida slöt den unga flickan i sin famn, hon kände hennes hjerta slå mot sitt. Det var en eld ett spel i hennes blickar och åtbörder, som förrådde en liflig och häftigt uppskakad själ, men hvilken genom sin egen styrka dock snart återbringade sig till lugn. Henrika kunde icke misstaga sig om det innerliga deltagande Ida för henne kände. Sådant lockar förtroende och snart företog sig Henrika berättelsen af sitt obemärkta lifs historia i följande ord. Dock dessförinnan ett välment råd till dig, gode läsare, milda läsarinna! Vänten inga brokiga scener! I en sömmerskas lif är sällan någon ting brokigt mer än de tyger, som hon sönderklipper och sammansyr. Vänten inga romanhändelser! Alltsedan nålsögat paraderade på titelbladet af en af salig Lafontaines kanderade romaner står synålen icke i något sammanhang med det romantiska. Allså beväpnen er med tålamod, om, nemligen något ännu är qvar! Det är stackars Henrika som ber. Hon vill vara så fåordig som möjligt, ty den arbetande behöfver stå väl med hela verlden.
— ”Min far,” dessa voro hennes ord, ”var tapetmålare. Han dog då Herrman och jag ännu voro barn. Min bror är några år äldre än jag. Med vår faders död upphörde det arbete, hvaraf inkomsten allena uppehöll oss. Min mor ämnade låta Herrman lära något handtverk, men han var dertill ännu för ung vid vår fars död. Emedlertid
