— 84 —
skåpets innersta. Jag iakttog detta försigtighetsmått, drog fram ett litet rankigt bord, satte en pall derpå, började mitt stigande i höjden och trodde mig vara min längtans mål nära. De sötsaker och godbitar som förvarades på de lägre hyllorna ådrogo sig ej en gång min uppmärksamhet; det var endast den sura saften med den klara färgen, som kunde tillfredsställa mitt begär. Jag hade med varsam hand undanflyttat de saker som stodo framför saftflaskan, men just som jag triumpherande fattat den, runkade bordet till, jag förlorade jemnvigten och släppte flaskan ur händerna för att fatta i en af hyllorna och såmedelst hindra mig från att falla ned från den höjd der jag stod. Det klingade mot bordkanten, ack, jag tycker mig höra den sorgliga klangen ännu! Krossad i otaliga skärfvor låg den kära flaskan på golfvet, som insög dess saft.
”Min bror hastade till min hjelp. Min smärta var verkligen stor. Hvarken Herrmans ord eller smekningar kunde trösta mig. Mina snyftningar hotade att qväfva mig, ty barndomens sorg liksom dess glädje är ofta omåttlig fast snart öfvergående. Under det detta tilldrog sig, gingo tvenne herrar genom förstugan, min klagan och mina snyftningar kunde ej undgå att hinna deras öron. Den yngre af dem såg in genom den ännu öppna dörren. Han syntes rörd vid åsynen af min sorg och Herrmans bemödande att stilla den, och han gjorde
