— 89 —
hon gaf dem ej hvila; och likväl hur liten, hur otillräcklig var den ökade penning vår möda inbringade? Då en gång, midt på ljusa dagen, när solen såg in genom fönstret och sken öfver vårt arbetsbord, liksom himlen ville gjuta sin välsignelse deröfver och sin glädje inom vår lilla boning, kom en liten flicka och lemnade ett bref i min mors händer. Det innehöll en summa penningar för min bror. Från hvem den kom gaf ej brefvet någon upplysning om, och den lilla budbärerskan kunde ej förråda någon hemlighet, ty hon var stum. Oaktadt brefvets adress omisstagligen var till min mor, tvekade hon i början om verkligen det vore henne ämnadt, och om hon ej borde återsända det, men den lilla okända brefdragerskans hastiga aflägsnande, och den bestämdt antydda meningen med penningarnes ändamål, som blef tydligare ju flere gånger den genomlästes, öfvervunno hennes betänkligheter. Vi föllo på knä och tackade den högste gifvaren. Herrman skulle åter känna sig löst ur behofvens boja, som trycker fantasiens vinge i stoftet; han skulle åter bli fri och — lycklig. Ännu en gåfva har följt på den första och lika stor som den. Från hvem veta vi ännu lika litet, men — Herrmans första välgörare har en längre tid vistats i staden; min mor har sett honom; han har frågat efter min bror. Ser ni, allenast den fina grannlagenheten som ligger deri att hjelpa utan att synas, att förbinda och döda
