— 90 —
förbindelsen är värd den högsta tacksamhet. I ord skall den alldrig för honom tolkas, men ett bevis derpå äger han och detta skall han icke försmå och ej betrakta utan att fatta dess mening!”
De sista underrättelsernn från min bror voro så lugnande, han hade då erhållit den första summan, och nu nu är säkert allt åter väl. Lättad nöd gör sinnet friskt, och i det lifvas ljusa, vänliga idéer. Han har åter kommit i verksamhet och hoppas vinst och — ära.” Så går mannen, om än genom motgångar och hinder dock till sitt mål, och fäster lätt vid sig deltagande och förhoppningar. Qvinnan deremot — dock ingen gåfva blef henne förgäfves tilldelad. Mina bättre anlag blefvo ju en orsak dertill, att min brors kommo i ljuset. Han blef lycklig, jag blef medlet, hvad mer har qvinnan att begära.”
”Äfven hon har en lycka för sig i upparbetandet af sina egna förmögenheter!” utropade Ida och tryckte den arma Henrika till sitt varma hjerta. ”Var min vän, Låt mig äfven!… blif från i dag mitt sällskap vid mina ritlektioner och dela dem, de skola då få ett nytt intresse. Jag förstår väl, att den mästare jag hittills haft är för litet mästare för dig, men jag skall också förstå att hjelpa det.”
”Fresta mig ej,” sade Henrika, i det hon slet sig ur Idas armar. ”Ert ädelmodiga tillbud, jag känner det, skulle tillintetgöra sömmerskan.”
