— 91 —
— ”Och hvad mer!”
— ”Det är dock hon, som föder sin mor och sig. Bröd skulle fela oss.”
— ”Arma!”
— Hvarför så? jag har dagligt bröd och det ömma hjertats band, hvad behöfver qvinnan mera?” Ett obeskrifligt vemodigt leende åtföljde dessa ord.
— ”Vi, vanliga qvinnor, väl intet, men du, i hvars själ snillets rena gnista tindrar under en ömhet, som förmår dig till de största försakelser, du behöfver och förtjenar väl ännu mera; en renare atmosfer än hvardagslifvets, för att genom fantasiens synglas skåda ljusgestalterna här ofvan, och en duk och en pensel för att fasthålla de bevingade.”
— ”Tyst, för Guds skuld, stjäl intet hemligheten ur mitt bröst! Låt den slumra ty hvem skulle förstå den utom ni.”
—”Och om jag förstår dig, förstå också mig; blif min vän och vägra ej att mottaga ett ringa understöd för din mor, som ersättning för förlusten af den tid du på ett bättre arbete än klädsömnad kan använda.”
— ”Det är förmycket, det går ej an, jag kan ej mottaga detta!”
— ”Tala ej så! Unna mig nöjet att visa dig samma välvilja, som din bror ej vägrat mottaga
