Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Papperslappen.

accepterat hans anonymitet, i likhet med alla andra inom hennes kretsar. Men nu längtade hon efter att få veta, vem han var — alldeles oavsett Armand, oavsett Chauvelin, endast för sin egen skull, för den hänförda beundrans skull, som hon alltid hyst för hans tapperhet och hans skarpsinne.

Han var naturligtvis någonstans här på balen, efter som sir Andrew och Ffoulkes och lord Dewhurst infunnit sig, tydligen i avsikt att få råka sin chef och måhända erhålla några nya förhållningsorder av honom.

Marguerite såg sig omkring på alla de närvarande, de aristo­kratiska normandiska rasansiktena, den starkt byggde, ljushårige saxaren, den mera fine och stillsamme kelten, och hon undrade, vilken av dem alla, som satt inne med det inflytande, den kraft och den list, att han under sin spira förenat denna samling käcka engelska ädlingar, bland vilka ryktet förmälde, att hans kungliga, höghet själv befann sig.

Kunde det vara sir Andrew Ffoulkes? Nej, säkert inte. Hans milda blå ögon blickade just nu så ömt och längtansfullt efter lilla Suzanne, som av sin stränga mamma leddes bort från den angenäma tête-à-têten. Marguerite iakttog honom tvärs över rum­met, då han slutligen vände bort huvudet med en suck och blev stående ensam och en smula nedslagen, nu när Suzannes lilla näpna gestalt försvunnit i vimlet.

Hon följde honom med blicken, medan han vandrade bortåt dörren, som ledde till ett mindre förmak. Där blev han stående, stödd mot dörrposten, och lät blicken oroligt irra omkring.

Marguerite avskedade med en godtycklig förevändning den kavaljer, som just nu ägnade henne sin hyllning, tog en omväg runt den kompakta massan gäster och närmade sig långsamt fön­sterposten, mot vilken sir Andrew lutade sig. Varför hon ville söka upp honom, kunde hon ej säga; hon drevs måhända av den allsmäktiga slumpen, som så ofta tyckes bestämma över männi­skornas öden.

Plötsligt stannade hon — hennes hjärtas slag tycktes upp­höra, och hennes vidgade, upprörda blick fästes för en sekund vid dörrposten för att sedan åter lika hastigt glida därifrån. Sir An­drew Ffoulkes intog fortfarande samma vårdslösa ställning invid

99