Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På slaget ett!

långt över midnatt, och till och med prinsen av Wales funderade på att bryta upp från supébordet. Inom den närmaste halvtim­men skulle två käcka och redliga mäns öden vägas mot varandra — den avhållne broderns och den okände hjältens.

Marguerite hade ej ens gjort något försök att växla ett par ord med Chauvelin under den senaste halvtimmen, hon visste, att hans skarpa, illsluga ögon genast skulle skrämma henne och bringa vågskålen att sjunka åt Armands håll. Så länge hon icke såg honom, dröjde det dock kvar i hennes innersta hjärtevrå en svag förhoppning om att någonting skulle hända — någonting stort, oerhört och avgörande, som från hennes späda skuldror skulle av­lyfta denna förfärliga börda av ansvar, tvånget att behöva välja mellan två så sällsynt grymma alternativ.

Men minuterna tickade vidare med denna känslolösa enfor­mighet, som de särskilt tyckas antaga, när våra nerver befinna sig i uppror.

Efter supén började man ånyo dansa. Hans kungliga höghet hade avlägsnat sig, och bland de äldre av gästerna var det tal om att följa hans exempel. Men de yngre voro outtröttliga och hade nyss börjat en ny gavott, som skulle taga i anspråk den närmaste kvarten.

Marguerite kände sig oförmögen till någon ytterligare dans, även den ihärdigaste självbehärskning har sina gränser.

Ledsagad av en kabinettsminister hade hon ännu en gång funnit vägen till det lilla förmaket, som hela tiden varit det minst besökta av rummen. Hon visste, att Chauvelin skulle gå och passa på henne någonstädes, färdig att gripa första bästa tillfälle till en tête-à-tête. Hans blick hade mött hennes för en sekund efter menuetten omedelbart före supén, och hon visste, att den sluge diplomaten med sina skarpa, forskande ögon anat, att hon fullbor­dat sitt värv.

Ödet hade så velat. Men Armand måste till vad pris som helst räddas. Den andre, ja, för honom finge slumpen styra... Men varför inte antaga, att den fyndiga Röda nejlikan hade många strängar på sin båge och förmådde reda sig ur svårigheter även av denna art?... Han hade ju i så många veckor gäckat en här­skara av spioner — varför skulle han ej också kunna lura Chauvelin?


108