Den röda nejlikan.
Marguerite vred ringen mellan fingrarna och synade noggrannt graveringen på plattan. Den föreställde en liten stjärnformig blomma, vars graciösa konturer hon sett så tydligt två gånger förut: en gång på operaföreställningen och en gång på lord Grenvilles bal.
XIX.
Den röda nejlikan.
I vilket särskilt ögonblick den underliga aningen först väcktes i Marguerites sinne, skulle hon ej själv sedermera kunnat säga. Med ringen hårt sluten i handen hade hon ilat ut ur rummet, utför trappan och ned i trädgården, där hon i ostörd avskildhet, ensam med blommorna, floden och fåglarna, kunde åter betrakta ringen och än noggrannare studera det ingraverade tecknet.
I skuggan av en lummig sykomor satt hon med huvudet uppfyllt av de sällsammaste tankar och stirrade på ringens guldplatta med den därå inristade stjärnformiga lilla blomman.
Bah! Det var ju löjligt!... Hon yrade, hennes nerver voro överretade, och hon såg tecken och under i de vardagligaste förhållanden. Hade ej snart sagt varenda människa i London på senaste tiden lagt an på att bära denna hjältemodiga och hemlighetsfulla Röda nejlikas tecken?
Bar hon det inte själv broderat på sina klänningar — infattat i rubiner och guld på håret? Vad låg där väl för underligt uti att sir Percy funnit för gott att använda det välkända emblemet på en sigillring?... Det skulle ju vara en högst naturlig sak, och för resten — vad i all världen kunde det finnas för samband mellan hennes sprätthök till man, hans granna kläder och bekväma vanor, och den fyndige och oförfärade och tappre sagohjälte, som räddade hundratals franska offer mitt framför näsan på en blodtörstig revolutions ledare...
Hennes tankar jagade varandra i yrande kretslopp — förnuftet vägrade att fatta... Hon var ej medveten om någonting av vad som försiggick omkring henne, och hon ryckte häftigt till, när en klar ung stämma ropade på henne tvärs igenom trädgården.
