Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den röda nejlikan.

gräsplanen. Hennes behagfulla gestalt var stel som en bildstod, ögonen tycktes se utan att uppfatta någonting, och händerna höllos hårt tryckta mot bröstet. Läpparna viskade sakta och oavlåtligt, med förtvivlans uttryck:

— Vad skall jag göra? Vad skall jag göra? Var skall jag finna honom?... O Gud, vägled mig!

Men här fanns ingen tid till samvetskval och ånger.

Hon hade utan att veta det begått någonting förskräckligt — det värsta brott, i hennes ögon, som en kvinna någonsin kun­nat begå. Just hennes blindhet, hennes oförstående gentemot man­nen förekom henne nu som en dödssynd. Hon, hustrun, borde ha sett klart, där andra ingenting begrepo eller på sin höjd dun­kelt anade...

En man, som kunde älska med så mycken lidelse, som tyck­tes äga ett så rikt känsloliv som Percy Blakeney, när han yppade sin kärlek för henne — icke kunde väl han vara den enfaldige sprätthök och narr som det föll honom in att spela?... Hon åtminstone borde ha förstått, att han förställde sig, och när hon väl kommit underfund härmed, hade hon bort rycka masken från hans ansikte, så fort de haft en förtrolig stund på tu man hand.

Hennes kärlek till honom hade varit fattig och ömklig, lätt förkvävd av stoltheten. Och själv hade hon ju även sökt förvandla sin natur, i det hon anlagt gäckande spefullhet och ringaktning för honom, medan rätta förhållandet var, att hon alls icke förstod honom, utan gick blind och döv vid hans sida.

Men tiden tillät henne ej dröja vid det bittra förflutna, som aldrig kunde sonas... Nu måste hon dock söka gottgöra så myc­ket som stod i hennes förmåga, ej genom ofruktbara självförebrå­elser, utan genom snabb och energisk handling.

Percy hade begivit sig av till Calais, totalt omedveten om det faktum, att hans mest oblidkelige fiende var honom i hack och häl. Han hade hissat segel tidigt denna morgon från London Bridge. Finge han blott gynnsam vind, skulle han utan tvivel vara i Frankrike inom tjugufyra timmar. Och han hade sanno­likt bestämt sin resroute beroende av vad vind, som blåste.

Chauvelin å andra sidan skulle fara med diligensen till Dover, hyra ett fartyg där och sannolikt vara i Calais vid samma tid.

153