Den röda nejlikan.
Väl i Calais skulle Percy träffa alla dem, vilka ivrigt väntade på den käcka Röda nejlikan, som kommit för att rädda dem undan en fasansfull och oförtjänt död. När Chauvelins illistigt spanande ögon nu kunde väntas iakttaga varenda en av hans rörelser, skulle Percy sålunda ej endast sväva i fara för sitt eget liv, utan även riskera Suzannes fars, den gamle greve de Tournays, jämte alla andra flyktingars, som väntade på honom och litade på honom. Och där var även Armand, som farit för att möta de Tournay, trygg i det medvetandet, att Röda nejlikan vakade över hans säkerhet.
Alla dessa liv jämte hennes egen mans lågo i Marguerites händer, och dem måste hon rädda, om mänsklig fyndighet och kraft voro vuxna värvet.
Men dessa egenskaper skulle sättas på ett hårt prov. Först och främst skulle hon, när hon hunnit till Calais, ej veta, var hon skulle söka sin man, medan Chauvelin genom att råna till sig de viktiga papperen i Dover kommit i besittning av alla förhållningsregler.
Framför allt önskade hon naturligtvis varna Percy. Hon kände honom nu tillräckligt för att veta, att han aldrig skulle övergiva dem, som satte sin lit till honom, och att han ej skulle väja för någon fara. Men om han bleve varnad, skulle han kunna uttänka nya planer och bli mera varsam och försiktig. Om han ej anade minsta oråd, skulle han kunna falla i ett listigt utlagt försåt, men finge han en vink, skulle han ännu kunna lyckas.
Men om han misslyckades — om ödet i Chauvelins gestalt, med alla de raffinerade hjälpmedel, som stodo denne till buds, blev honom övermäktigt — då skulle hon åtminstone vara vid hans sida, få trösta och uppmuntra honom. Allt missförstånd skulle hävas, och döden vid hans sida skulle tyckas henne ljuv.
Det var, som om detta beslut stålsatt hennes nerver och givit henne ökad fysisk styrka. Det stela uttrycket vek från hennes ögon; de började glänsa vid tanken på att hon snart skulle få råka honom, dela hans faror måhända, hjälpa honom och, om det ginge därhän, vara med honom in i det sista...
Allra först ville hon fara och söka upp sir Andrew Ffoulkes. Han var Percys bäste vän, och Marguerite blev varm i hågen, när
154
