Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Vännen.

Han hade alltid varit hennes vän, och nu utgjorde hans kärlek till lilla Suzanne ytterligare ett föreningsband dem emellan. Men om han varit borta, kanhända ute i samma vågsamma ärenden som Percy, skulle hon ha sökt lord Hastings eller lord Tony, ty ensam förmådde hon föga uträtta.

Sir Andrew Ffoulkes var emellertid hemma, och hans betjänt släppte genast in hennes nåd. Hon gick uppför trappan till den unge mannens bekväma ungkarlsvåning och visades in i en liten, ehuru luxuöst möblerad matsal. Efter några ögonblick infann sig sir Andrew själv.

Han hade tydligen blivit mycket häpen, när hans betjänt an­mälde det ovanliga besöket, ty han blickade oroligt, ja till och med misstänksamt, på Marguerite, medan han för henne gjorde de sirliga och vördnadsfulla bugningar, som etiketten fordrade.

Marguerite röjde dock inte spår av nervositet; hon var full­komligt behärskad, och sedan hon böjt på huvudet till hälsning, började hon mycket lugnt:

— Sir Andrew, jag har ingen lust att öda bort en dyrbar tid på mycket tal. De närmare omständigheter, som föranleda mitt besök här hos er, får jag redogöra för sedan. De äro av mindre vikt. Vad som däremot är av vikt, är att er anförare och kamrat, Röda nejlikan... min man... Percy Blakeney... svä­var i dödlig fara.

Om hon hyst minsta tvivel på riktigheten av sina slutled­ningar, så skulle hon fått dem hävda nu, ty den överraskade sir Andrew hade blivit alldeles blek och var totalt oförmögen att för­ställa sig eller låtsa okunnighet.

— Det gör ju detsamma, hur jag vet detta, sir Andrew, fort­for hon lugnt; jag gör det emellertid, och Gud vare tack att det måhända ännu ej är för sent att rädda honom. Olyckligtvis kan jag ej göra detta alldeles ensam, och därför har jag kommit för att bedja er om hjälp.

— Lady Blakeney, sade den unge mannen, försökande att hämta sig från sin förvåning, jag...

— Vill ni först höra på mig? avbröt hon. — Så här står saken.

Han gjorde en stum bugning och sköt fram en fåtölj.


156