Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Vännen.

— När franska regeringens agent stal era hemliga pappper den där kvällen i Dover, fann han bland dem utkastet till vissa planer, vilka ni eller er anförare ämnade sätta i verket i än­damål att rädda greve de Tournay och andra franska flyktingar. Röda nejlikan — Percy, min make — har begivit sig ut i detta ärende nu på morgonen. Chauvelin vet, att Röda nejlikan och Percy Blakeney äro en och samma person. Han ämnar följa ho­nom till Calais och taga fast honom där. Ni vet lika väl som jag vilket öde som väntar honom, om han faller i händerna på den revolutionära regeringen i Frankrike. Intet ingripande från engelsk sida — ej ens av kung Georg själv — skulle kunna rädda ho­nom. Robespierre och hans anhang skulle nog laga så, att med­lingen komme för sent... Vidare ha vi också att besinna, att anföraren omedvetet blir orsaken till att det upptäckes, på vilka hem­liga gömställen greve de Tournay och alla andra, som sätta sin lit till Percy, hålla till.

Hon hade talat lugnt och sansat och med en klang av oböj­lig beslutsamhet i rösten.

— Jag förstår inte... stammade sir Andrew, försökande vinna tid för att eftertänka vad som borde göras.

— Jo, jag tror ändå, att ni gör det, sir Andrew. Ni måtte väl förstå, att jag talar sanning. Betrakta nu dessa fakta! Percy har avseglat till Calais, jag antar till någon enslig del av kusten, och Chauvelin är honom i spåren. Han har tagit diligen­sen till Dover och far förmodligen i natt över Kanalen. Vad tror ni kommer att hända?

Den unge mannen förblev tyst.

— Percy anländer till sin bestämmelseort. Utan att ana, att han förföljes, söker han upp de Tournay och de andra — bland dessa är Armand S:t just, min egen bror — han söker upp dem, den ene efter den andre, utan att veta, att varje hans rörelse be­vakas av de skarpaste ögon... När han sålunda omedvetet för­rått dem, som blint lita på honom, när han just reder sig till att återvända till England med dem, för vilkas skull han trotsat de största faror — då slår gillret igen om honom, och han skickas att ända sitt tappra liv under giljotinen.

Men sir Andrew teg alltjämt.


157