Ett tålamodsprövande uppskov.
brasan på den stora spiselhärden och sköt sedan fram en bekväm stol till den. Marguerite sjönk med en tacksamhetens suck ned i den.
— Stannar hennes nåd kvar här i natt? frågade den vackra Sally, som redan var sysselsatt med att lägga en snövit duk på bordet och rusta till en enkel supé åt hennes nåd.
— Nej, inte hela natten, svarade Marguerite. — Jag kommer i alla händelser inte att behöva något annat rum än detta, om jag får disponera det ensam en timme eller två.
— Hjärtans gärna, hennes nåd, sade den beskedlige Jellyband, vars rödmosiga ansikte hela tiden behöll sitt breda leende för att ej, trots allt, förråda den gränslösa häpnad, som vid detta laget började få makt med honom.
— Jag ämnar göra överfarten, så fort floden kommer in, sade Marguerite, med första bästa skuta jag kan få. Men min kusk och mina betjänter stanna kvar över natten och måhända i ytterligare ett par dygn, så att jag hoppas ni väl sköter om dem.
— Ja för all del, hennes nåd, de ska inte behöva klaga... Ska Sally komma in med någonting att äta åt hennes nåd?
— Ja tack. Sätt fram någonting kallt på bordet, och så fort sir Andrew Ffoulkes kommer, visa honom hitin.
— Ska ske, hennes nåd.
Herr Jellybands fysionomi fick nu mot hans vilja ett bekymrat uttryck. Han hyste ofantlig aktning för sir Percy Blakeney och tyckte inte om att se hans fru låta enlevera sig av unge sir Andrew. Men det angick förstås inte honom, och herr Jellyband visste hålla tand för tunga. Han drog sig emellertid till minnes, att hennes nåd i alla fall bara vara »en tocken där utländska», och av dem får man inte vänta, att de skola hålla sig i skinnet i längden...
— Sitt inte uppe för min skull, bäste Jellyband, fortfor Marguerite vänligt, inte ni heller, jungfru Sally! Sir Andrew kanske kommer sent.
Jellyband begärde inte bättre än att Sally skulle få gå och lägga sig. Han begynte inte alls tycka om det hela... Men lady Blakeney skulle helt visst betala rundligt för sig, och honom angick det ju som sagt inte, vad hon tog sig för...
162
